Nära en misshandel..
Jag vet att jag inte har bloggat sedan den 29 janari.. Men jag har mått bra till och från.. Och ni tänker säkert "Vadå misshandel vad pratar hon om?? Och varför har hon inte gjort en polisanmälan?!" Jag kommer att berätta om det snart. Min söndagskväll slutade nästan i att jag blev misshandlad. Och jag vet att många kommer reagera och säga att jag skulle ha polisanmält det, många av mina vänner sa att jag skulle polisanmäla det.. Men att polisanmäla det hade inte hjälpt. Hum varför inte? Jo för den här kvinnan har åkt ut och in från psykakuten och hon är psykisktsjuk och att polisanmäla det och sätta in henne hade inte hjälpt, för hon hade kommit ut igen. Så därför har jag valt att INTE anmäla händelsen. Och sanningen är att jag vet inte hur jag ska börja detta..
Det har gott 3dagar sedan händelsen hände.. Och jag är fortfarande helt förvirrad och rädd. Jag var iallafall inte ensam..
Det hela började med att jag och en kompis var ute och gick här där jag bor och när vi skulle börja gå igen så ropar en kvinna "Är det du som är Anna?" Jag reagerar och svarar "Ja? Jag är Anna.." Sedan står jag kvar och tittar för jag tror att det var någon jag kände, men sedan säger jag till min kompis "Nä jag känner inte henne.." Kvinnan kommer fram och frågar "Ska vi åka till Munka då?" Och med munka så menar kvinnan Munka Ljungby. Jag svarar "Eh nää.. Jag har inget körkort, ingen bil och jag övningskör bara.. Och jag känner inte dig.." Kvinnan tar då upp knytnäven mot mig och blir hotfull och kommer närmare mig och när hon är ungefär 3cm från mitt ansikte så tror jag att det är nu jag kommer bli slagen. Men kvinnan säger då "Jag känner inte dig heller!!" Sedan går hon iväg och jag säger till min kompis "Varför gjorde du inget!? VARFÖR GJORDE DU INGET!!!" Min kompis svarar då"Vad skulle jag göra?" Och när vi är påväg att lämna platsen hör jag hur någon ropar bakom mig" SKA VI ÅKA DÅ!!!" Jag vänder mig snabbt om och ser kvinnan igen komma emot mig med snabba steg och hon är hotfull här också. Min kompis greppar tag i min arm och skriker "SPRING!!" men jag uppfattar inte vad hon säger. Jag krymper och säger högt"JAG KÄNNER INTE DIG.. VAD HAR JAG GJORT DIG?!" Och här någonstans börja jag inse att jag MÅSTE springa, så jag springer iväg men kommer inte så långt. Min kompis tappar sin adapter till laddaren så jag stannar och plockar upp den och tittar bakom mig och ser att kvinnan har försvunnit, men när jag står och pustar ut kommer det fram en tjej i min ålder och fråga hur det är. Denna tjejen har alltså sett allting på avstånd och jag är evigt tacksam att hon också såg vad som hände och inte bara gick iväg. Efter att jag pratat med tjejen så sprang jag hem. Jag har såklart fått ett långt sms från min kompis om hela händelsen och det är de jag har skrivit här, för jag var verkligen i chock när detta hände så jag minns nästan inget. Jag minns att när jag kom in på innegården där jag bor så brast ALLT jag börja storgråta, skaka och jag kände mig inte säker. Jag trodde att denna kvinnan som hotat mig skulle slå mig för att jag är mörkhyad och inte "ville/kunde" köra henne dit hon ville. Men så va inte fallet.. Hon hotade mig bara och jag blev rädd. I måndags när jag skulle köpa sushi så såg jag henne och jag fick panik, så efter min beställning skulle jag vänta i 15min så då sprang jag till bilen i panik. Och när jag lugnat ner mig så övningskörde jag i 15min sedan körde jag till sushibutiken och hämtade och betalade för sushin och när jag satt mig i bilen och börjat köra så ser jag kvinnan på samma ställe där hon hotat mig. Och hon är inte så gammal, några år yngre än min mamma. Men igår vågade jag mig ut själv för att gå till Ica och handla lite, men jag tittade mig omkring hela tiden medan jag pratade med min kusin i telefon. Sedan innan ikväll så va jag ute en snabb sväng inte ensam då utan jag hade sällskap och då paserade vi där händelsen utspelade sig i söndags och sedan så såg jag kvinnan en bit längre bort och då fick jag panik. Och påvägen tillbaka till lägenheten så sa jag "skulle vi möta henne nu så kommer jag springa för livet!"
Vi mötte inte henne men hade ni sett skräcken i mina ögon så hade ni förstått hur rädd jag faktiskt är.
Och jag har berättat för mina föräldrar om vad jag varit med om och de blev lättade att inget hände.
Ta hand om er och va rädda om er!