Anna Liljedahl

Mobbning😐 VIKTIGT INLÄGG!!
Just detta ämnet ligger mig varmt om hjärtat, och med varmt om hjärtat menar jag att det är extremt jobbigt men ett viktigt ämne att ta upp.
Mobbning.. Vart ska vi börja? Allt från den "tysta mobbningen" till skrik och knuffar i korridoren.. Jag har fått utstå båda två, men det var mest jobbigt i högstadiet. Så vart ska man börja.. Kam börja med att jag har valt ut en del bilder från högstadiet hur jag såg ut och utifrån de bilderna kommer jag berätta hur jag var som person och hur jag blev mobbad.
 
Så Allt började när jag gick i 6an, då blev jag mobbad av 8:orna, jag valde att klä mig annourlunda jag hade "emo stilden." Det blev möten och olika saker eftersom killen jag var jättekär i han var en av mobbarna från åttan, men jag stod på mig och tillslut så slutade mobbningen..
 
Och det var lugnt ett tag.. Sen bröt helvetet ut.. Jag blev mobbad av HELA min klass och paralellklass.
 
Jag såg ut i stil med såhär.. Klassen/paralellklassen bröt ut i början på 7an. Det började med hånande skratt och sedan ledde det till att jag blev fälld utanför lärarrummet och fick höra att jag skulle gå och dö och skära upp mina armar. Skratten var hårda och de slutade inte..
Jag hade det väldigt jobbigt hemma redan under den här perioden, min mammas sambo var sjuk och jag tvingade mig själv att gå till skolan för att göra honom glad. Jag ville inte att han skulle bli besviken. Mobbningen fortsatte hårt och jag fortsatte att gå till skolan.. Men en kväll kom min mamma in till mitt rum i början på 2012 och berättade att sambo (min extrapappa) inte hade så långt kvar att leva.. Det var då allt stannade för mig, mitt liv pausades lixom. Jag åt redan dåligt pågrund av mobbningen, och snart innan jag visste ordet av.. Var min extrapappa borta.. Borta från livet.. Han gick bort med andra ord..
15/1-2012 ett minne för livet.
Mobbningen slutade.. Varför? Jo för att ALLA som mobbade mig kände min extrapappa.. Jag var hemma från skolan den 16/1-2012.. Min mamma ville att jag skulle gå till skolan men jag vägrade.. 17/1-2012 kom och jag tvingade mig att gå till skolan för en redovisning, när jag kommer in i klassrummet var alla redan där.. Jag var sen.. Men jag brydde mig inte.. Jag tittade bara på de andra eleverna som tittade med ledsna blickar på mig.. Allt jag ville var att ge ett finger och fråga vad de glodde på.. Men jag höll tyst.
18/1-2012 kom och jag tvingade mig åter igen till skolan för ännu en äcklig redovisning.. Jag kommer in i klassrummet och allt tystnade, alla blickar var riktade på mig.. Jag gjorde min redovisning sedan gick jag hem..
19/1-2012 kom och jag gick till skolan och var där till lunchen sedan gick jag hem.
 
 
20/1-2012 kom och jag fyllde 14år.. Men det var inte som vanligt.. Allt var fortfarande konstigt.. Jag försöker iallafall att vara glad på min födelsedag men det var svårt.. Riktigt svårt. Jag gick till skolan och var där en hel dag, men det var jobbigt.. Alla tittade på mig i korridoren och gav mig bara en bedjande blick som sa "jag beklagar." Nu var mobbningen den tysta mobbningen där alla gick runt och viskade.
 
 
Det var tyst men jag la inget fokus på det jag var som sagt i min egen bubbla.
 
 
Ni mins att jag sa att jag åt dåligt.. Här har jag gott ner en hel del bara på att äta 1 gång per dag, vilket är dåligt.. Men jag var i en stor depression och det resulterade i att jag slutade att äta.
 
 
Klassen och paralellklassen åkte ut till ett ställe och sovöver.. Men inte jag.. Jag blev hämtad på kvällen av min mamma, Nu undrar ni varför sov inte jag också över? Jo för min storebror var på bösök så jag ville umgås med honom.
 
 
 
 
Det rullade bara på och snart va de sommar och sommarlov.
 
 
 
 
Hösten kom och skolan började igen.. Och nu var mitt liv ett helvete..
Jag gick nu i 8an.. Och mitt liv var ett helvete.. Alla mobbade mig, snacka massa skit och fällde mig i korridoren och skrattade åt mig. Men de gjorde allt så diskret så ingen märkte något.. Och så fort jag sa något så fick jag alltid höra " HÅLL KÄFTEN!!" eller "SLUTA WAINA PIPPI!!" Så jag valde att inte säga något tillslut.. Jag vägrade gå till skolan nu.. Jag började skolka.. Jag låste in mig på mitt rum och kom bara ut när jag skulle äta eller gå på toa. Jag var ensam. Jag var deprimerad. Jag hade ingen att prata med. Min mamma gjorde ALLT för att få mig att gå till skolan, men jag vägrade.. Och tillslut blev det ett möte med mig, mamma och pappa. (Mina föräldrar skildes när jag var 2år)
Nu kom allt fram..
 Jag skrek och grät på mötet, min pappa var arg.. På mig.. För att jag skolkade.. Jag grät hysteriskt och tillslut smällde jag upp dörren från klassrummet och sprang ifrån skolan och hem. Jag ville ta mitt liv NU.. Jag kände inget mening med att leva mer nu..
 
 
 
Men jag lever.. Jag tog aldrig mitt liv.. Varför tänker folk? För att jag är feg? Nej snarare att jag ville inte lämna min mamma, det var tufft nog för henne att förlora sin själsfrände. Så jag valde att leva kvar för honom och för min mamma. Min mamma stöttade mig mycket under mina jobbigaste perioder.
Hon gjorde det mesta för mig när jag gick i högstadiet. Allt från att åka och prata med rektorn på skolan till att faktisgt låta mig stanna hemma.
Under antigen 8an eller 9an så var jag nära på att få anorixia för jag åt ingenting och ville bara sätta två fingrar i halsen nästan hela tiden och spy. Men jag gjorde aldrig det och de är jag glad för.
 
 Detta är jag och min mamma NU för bara några månader sedan.
 
Och varför skrev jag så mycket om hur min mobbning har påverkat mig? Jo för JAG är en av många som lyckades överleva mobbningen.. Jag vet många som skulle ta sitt liv, men jag överlevde.
Lite kort här nu.. Jag gjorde detta inlägget mer för att faktist berätta hur min högsatideperiod var, och mitt ena kusinbarn är mobbad på hennes skola.. Hon vägrar gå till sin skola, och ligger bara hemma och tråkar.. Men samridigt mår hon riktigt dåligt.. Och det gör ont i MIG att se henne må så dåligt.. Så därför skriver jag detta inlägg dels för att hon ska veta vad jag gott igenom OCH för att hon ska kunna komma till mig och prata av sig. För tyvärr hade jag INGEN att prata med.. Och jag är glad att jag faktiskt kan vara en förebild för henne och kunna hjälpa henne på bästa sätt.
 
Tack för att du tog dig tid att läsa detta inlägget!