Vad folk tycker/tänker
VI alla är olika. Vi tycker och tänker olika.Och som VI alla vet så är VAR OCH EN perfekt på sitt sätt och fin på sitt sett. Ingen är som sagt perfekt. Alla är VI så himla olika vilket är bra.
Vissa är smarta, andra inte lika smarta. Vissa är bra på att sjunga och andra inte lika bra. Ni fattar vad jag menar.
Att vara olika är positivt, jag vet att det finns folk som sitter och verkligen inte gillar sig själva, som sitter och skär sig och har självmordstankar och gud vet vad.. Vissa tar livet av sig för allt de blir utsätta för.. Mobbing, närhat och massa annat.. JAG har tillexempel varit utsatt för mobbing i högstadiet. Det är som sagt inte så många som vet om att jag har blivit utsatt.. Och jag brukar inte skriva ut om att jag har blivit utsatt.. Men jag satt och tänkte på hur många som verkligen inte orkar med sitt liv.. Jag har sett på instagram om vissa som verkligen INTE orkar med sitt liv mera.. Och att de kanske handlar mycket om vad folk tycker och tänker om hur dem ser ut.. Eller att de håller på mot en annan person BARA för att de själva ska må bra.. Oftast är de så, att mobbarna mobbar för att själva må bra, men innerst innen är de dom själva som verkligen inte mår bra eller har de lätt hemma.. Vem vet!? Det finns massa olika sätt att trycka ner folk.. Oftast händer det via internet på då sociala medier.. Vilket är jättetråkigt.. Jag vet själv hur svårt de är att vara utsatt och knappt ha någon att prata med om problemen..
Och att kanske vara en nära vän till en person som kanske har svårt i skolan eller problem hemma.. Att bara stå och titta på när ens kompis blir utsatt för mobbing eller något annat, och sedan inte kan göra något.. De är rätt jobbigsituation.. Men om en person blir mobbad i skolan och FOLK ser de VARFÖR då stå och titta på? Varför gör ingen något åt de? JO för att de själva inte vill kanske hamna där.. Eller så är de kanske rädda för att mobbarna ska gå på den som hjälper en person som blir mobbad? Istället för att ställa sig och titta på, hämta en vuxen eller be någon annan att göra de och så går du mellan och sätter stopp för vad som faktsit händer. STRUNTA i om folk kanske kommer titta extra på dig senare.. Det är väll vad som spelar mest roll, att faktsit hjälpa en kompis som blir utsatt.. Och att inte stå och titta på. Vem vet hur länge en person har varit mobbad.. Men om de händer under skoltid så kanske de har pågott ett bra tag, men att man kanske inte har märkt de. Vissa skojar ju ofta med sina kompisar och de skratta och sådant, men tänk på att VISSA kanske tar illa upp över de man gör.. Man är somn sagt olika. Vissa tar illa upp innerst inne, andra gör inte de. Man är olika individer och känner olika känslor. Vi människor klär oss väldigt "LIKA" man ska ha en viss stil, samma färg på kläderna eller ha märkeskläder. Men så behöver de inte vara, vi är olika, vi klär oss olika. VI har olika stilar vilket är bra. Om alla såg likadana ut hade ju livet varit tråkigt.. Eller vad tycker ni?! Därför finns de olika stilar som vissa gillar mer och andra mindre.
När jag gick i högstadiet så var jag väldigt utsatt.. Jag hade en annan stil, folk tittade snett skrattade åt mig, fällde mig och sa massa skit till mig.. Jag vågade inte berätta för någon. Folk runt mig såg vad som hände men ingen gjorde något åt de till en början. Efter ett tag berättade jag för min mamma och jag kände mig genst trygg att jag kunde prata med någon vuxen om mina problem.. Och såklart bertättade jag för mina äldre kusiner om hur jag mådde efter att jag hade berättat för min mamma. Och att få sådant stöd från mina nära och kära var nog de bästa jag någonsin varit med om. Men mobbingen slutade ju inte för de.. De fortsattes ju, och det blev så jobbigt så min mamma fick prata med rektorn på skolan.. Och ja, vad ska man säga.. De slutade efter ett tag.. Men såklart tittade folk snett på mig för att jag hade en annan stil till skillnad från alla andra. Man behöver INTE ha likadana kläder, skor, märkeskläder osv.. Man ska ju kunna få klä sig som man själv vill eller hur?! Men hela högstadiet var en smärta.. Jag ville verkligen inte till skolan, jag ville inte stöta på mobbarna i koridoren eller i trappuppgången.. Jag var alltid rädd för att gå till skolan. Och så ska de ju inte vara.. Man ska kunna vara trygg och må bra..
Och åter igen tillbaka till att man kanske har vänner som mår dålig. Jag har en kompis som verkligen mådde dåligt.. Vi är bästavänner och jag tror att jag står henne närmast av ALLA mina vänner. Men samma år som vi lärde känna varandra så berättade hon att hon inte mådde bra.. Och att se sin bästavän gråta dag ut och dag in.. De gör verkligen ont.. För att man känner sig lite maktlös, att man inte kan göra något åt saken.. De är lite frustrerande..
Och hon sa dag ut och dag in att hon inte orkade mera.. Och allt vad hon nu sa och de tar ju på kraferna när man inte kan göra så mycket åt saken. Och när man är flera mil och timmar ifrån varandra.. Så tillslut BAD jag om hjälp hos en vuxen om vad jag skulle göra åt saken.. Och att både jag och min kompis fick hjälp med situationen var jättebra och såklart jätteskönt att JAG slapp att bära runt på allt som hon hade berättat för mig. DE TAR PÅ KRAFTERNA ATT ALLTID FÖRSÖKA VARA STARK.. Men ibland behöver man lite hjälp från vuxna också.
Folk dömmer ofta ut personer efter stilen utan ha lärt känna människan först. Här är ett litet tips till DIG: Lär känna personen innan du dömmer ut den. Du behöver inte gilla personen, men lär iallafall känna personen innan DU dömmer ut för snabbt!
Skit bra skrivet!
//Mikaela <3